Archive for allt det andra

2017

2017 har varit…

innehållsrikt. Jag trodde det var framförallt hösten då jag rest utomlands flera gånger, men efter att ha kollat kalendern (jag har detaljplanerat i ett år – nästa steg är väl att sortera gröna och röda aktiviteter) så var också våren fullbokad.

Min mormor har dött som den sista av mina föräldrars föräldrar.

Jag har sökt jobb som jag inte velat ha, sökt jobb som jag inte fått, bytt uppdrag både ofrivilligt och frivilligt. Kanske ska jag göra något nytt – stanna kvar?

Korea var att åka bort för att komma hem, för att därefter inte påverka min verklighet.

Lissabon var ett intensivt vidarutvecklande. Likaså scenario festivalen.

Jag skapar mig själv om och om igen.

Saknade 2017 och vill ha 2018…

Självinsikt. Eller åtminstone bättre minne.

Dagen jag inte glömmer från 2017…

Jag gjorde några nyhetsquiz – jag kommer inte ihåg mycket detaljer från någonting. Får bli Attacken på Drottninggatan. Eller någon av dagarna i Korea.

Framgång under året…

Matlagningen eller planerandet eller något annat vardagligt som skett mer regelbundet än det någonsin tidigare gjort. Same procedure as last year.

Spenderade mest pengar på…

Korearesan.

Populärkultur (musik, TV, film, böcker) under 2017

Enligt Spotify är min mest spelade låt Shake it off – Taylor Swift därefter låten jag tyckte skulle vinna Melodifestivalen As I Lay Me Down – Wiktoria (som jag skrivit ett inlägg om)

Överhuvudtaget är det min playlist milkshake som spelats.

Jag har (som jag kommit ihåg att skriva upp) sett 22 filmer och 5 säsonger TV-serier. Netflix, cmore och viaplay. Bästa film får bli Lovesong.

Antal lästa böcker är 17 och utöver det 6 serieböcker. Några populärvetenskapliga böcker, flertalet deckare (3 st av Anne Holt) och så bästa boken i år, boken jag blev rekommenderad på flygplatsen då jag gillar Donna Tartt – Ett litet liv av Hanya Yangihara.

Råd inför 2018

Förra årets råd att skapa istället för att konsumera har jag tänkt på ibland, så det modifierade budskapet blir: Var kreativ! Skapa, upplev och var aktiv.

livet i en busskur

en morgonstudie

ett kvarglömd paraply stör myrorna likt en autocorrect som inte lärt sig. 

en rad av trasighet, lika noggrant uppbyggt som turen som bygger på alla försök. ingen fyrklöver som sticker ut och att vända de trasiga sakerna kräver en dödshumor som gör mig rädd. 

precis så rädd som behövs.

paraplyet ligger kvar. är det ingen som saknar det? saknaden efter en tid då handskrift var rimligt, snabbaste och mest praktiskt. autocorrect gör att jag svär. på t9 var jag effektiv. kanske skulle jag låtit tangentbordet läsa mina sms… framtidens möjligheter till övervakning gör mig rädd. 

frozen fright – det som är en livsavgörande försvarsmekanism ibland, exempelvis Utöya, de som spelade döda bredvid sina döda vänner överlevde. ses som dålig vid våldtäkt då du borde ha kämpat emot för att åtminstone få laglig upprättelse efteråt. inte för att du kan välja din kropps krisreaktion på en byråkratisk blankett ändå. 

idag är paraplyet uppfällt. poetiskt likt en blomma, ett barn som leende tar sina första steg. jag har tagit av plasten från skärmen på min nya telefon. paraplyet ligger kvar. 

min vardag är både trasig och fylld av sång. oftast trallvänligt, ibland hektiskt likt 70-tals elektro. upprepning gör mig trygg, spotifys single-song-repeat är bättre än delen av refrängen som fastnat i min hjärna. 

döden behöver alltid tas upp. inte benämnas då hen då kan hitta dig och med lien lojt hängandes över axeln fråga dig om det är din tur? hämta hem höet! nu förstår jag! så dagens azrael, thanatos och hel är fildelare på pirate bay (pirater baby! som autocorrect säger). argumentationen för immaterialrätten, att konsten ska leva för alltid gör att min logik goes pooff (youtubelänk till you, me, her, knarkscenen där izzy beskriver hjärnljud – hittar den inte). slut på dödssnack. 

inget paraply! det regnade igår så jag tänker mig ett paraply som rullat hoppfullt i vinden och skrikit (på paraplyers sätt) ‘jag kan! jag kan hjälpa dig med det där blöta! jag älskar det’ nu låter det vinröda paraplyet mer som en hund, jag vet inte om de (paraplyer överlag) kanske har en mer kattlik inställning till livet. eller kanske som ankorna.

igår kväll pratade vi om att få ordning på livet. ducks in a row. och liknade livet mer vid höns. höns som inte för sitt liv kan följa några rader. men ändå är kanske en fotmassage en onsdagskväll livet på en pinne. 

Min hostingsite migrerade sin miljö – och lyckades inte riktigt få med sig min blogg. Och ett par månader och mail senare så har min motivation att blogga enligt [listan] försvunnit, men jag tar ändå ingen backup (det är väl bara att gråta).

Jag har ändå prickat av en sak på min bucket list i år genom att åka på Dreamhack – där fann jag e-sport (framförallt CS) och min att-titta-lista blir bara längre. För tillfället är det fotbolls-EM i Nederländerna, bästa med gruppspelet är att det är matcher varje dag.

Så, det ska jag göra nu!

The Team

Jag hade påbörjat ett inlägg om TV-serier, kortare recensioner av det jag ser på – den röda tråden är att jag tittar på historier om flator – om det så bara är antytt eller i en biroll. Och många kriminalserier.

Jag såg Mord uden grænser igen och tänkte att det får bli nästa temaord jag tar itu med, men när jag började skriva så handlar det istället om minne, känslor och mitt försök till att vara jag…

Jag minns i bilder. Jag tänker i bilder. 360 graders fotografier är vad min medvetna hjärna är uppbyggd av. Eller av filmsekvenser. Nästan aldrig något tredimensionellt.

Det går inte att lagra känslor i mina bilder och jag tycker det är svårt att förstå mina egna känslor. De är så flyktiga att jag aldrig riktigt hinner greppa vad det är som känns. Jag gick till en psykolog för ett par år sedan och hon föreslog att jag skulle använda kroppen till att uppleva mina känslor, då min hjärna inte hängde med. Det fungerar rätt bra, när jag kommer ihåg det, men jag har svårt att komma åt kroppens minne och ännu svårare för att koppla ihop mina tankar med mina känslor och tvärtom.

Ett av mina sätt att försöka förstå är att berätta om min känsla för andra. När jag sätter ord på något så (om det är någorlunda empatiska människor) speglas känslan och då kan jag uppleva känslan igen och förstå den, eller, åtminstone försöka förstå den. Och så “taggar” jag upp min minnesbild med vad jag använt för ord, för att minnas känslan.

All denna analys har antagligen att göra med att jag bytt team på jobbet. Vilket får bli den något krystade övergången till The Team – som är det internationella namnet på TV-serien jag såg om.

Den handlar om Europol-polisen och seriemord i flera länder i Europa. Det jag älskar med den är de många språken som talas och det icke-amerikanska i att allt inte löser sig på 45 minuter. Kriminaltekniker kan inte trolla och poliserna är människor med en bakgrund. Och så sista avsnittets blick mellan två av kvinnorna…

As I Lay Me Down

Månaden är snart slut igen. Och inget inlägg känns klart.

Så mars blir Låt, ett av temaorden som inte ens är påbörjade. Det är mars, så då är det Melodifestival. Låten är As I Lay Me Down – Wiktoria.

Första gången jag hör en låt lyssnar jag inte på texten. Om den är på svenska så kan det hända att refrängen eller så ändå tränger fram, men det är melodier, röst och rytm som är det jag tänker på.

Jag tycker om musik, men har ändå inget egentligt intresse. Jag spelade piano och tänker nu att det nog var logiken i skalor och upprepningsövningarna jag uppskattade. Jag lyssnar väldigt repetativt (en eller max ett par låtar i veckor i sträck) och är fascinerad av alla minnen som kan lagras i musik. Ändå har jag svårt att prata om musik då jag inte kommer ihåg artister, låttitlar eller texter.

Jag kan sjunga och jag spelar gitarr. Som hantverk är musik mycket tillfredsställande även på amatörnivå. Därefter tar personlighetsdraget att jag antingen vill vara bra på det eller så får det vara över. Jag är inte tillräckligt intresserad att försöka bli duktig (eller om det är rädslan att jag inte kan bli bra) och en bra anledning blir då min nedsatta hörsel.

Min hörsel som jag numera antar är anledningen till att jag inte lyssnar på ord, varken i låttexter eller i samtal i högljudd miljö. Jag undrar om det kan vara en parameter i att jag lärt mig uppfatta sociala signaler – nej, det håller inte – exempelvis ironi hörs framförallt i tonläget väl?

Detta blev mycket självanalys (alternativt vältrande egotripp) så, tillbaka till Wictoria

Den låt jag tyckte skulle vinna (min fru röstade på Hold on – Nano) – nu har läst texten och den får mig att tänka på bakfylleångest medan min känsla för låten är mer ett förhållande som tagit slut, ett inte allt för viktigt förhållande eller åtminstone på sluttampen av att släppa taget.

Ska jag slå ihop det säger jag att den handlar om när jag går och lägger mig igen efter att ha varit uppe och tagit en värktablett och ätit lite mat dagen efter en fest. Ångesten är fortfarande närvarande, men jag vet att den kommer ta slut bara jag låter den…

Slut på analys. Slut på månad.

Farmor

När jag skapade temaorden som jag har som stöd för att förhoppningsvis kunna blogga under ett år – så var person det första.

Att skriva om en person, fiktiv eller verklig, har en kort startsträcka och texten kan leda mig precis var som helst – vilket var tanken med mina teman.

Första (kanske enda, får se var 2017 tar vägen) personen är min farmor.

Min farmor är död sedan flera år och det var först något år efter hennes död jag på riktigt började beundra och sakna henne. Inte så att jag inte tyckte om henne medan hon levde – hon är min barndoms bullfarmor, omtänksam och snäll. Under min ungdomstid prioriterade jag att träffa henne under mina sällsynta besök i Stockholm, både av respekt och för att jag tyckte om henne. Hon hörde dåligt och var med ålderns rätt långsam i sina rörelser, men så förvirrad blev hon aldrig (eller, inte mer än vad människor i min släkt är i normalfallet).

En av de sista gångerna vi umgicks på tu man hand minns jag att hon sa (trots att hon var uppväxt i ett mycket mer kristet Sverige, konvertit till farfars katolicism och regelbunden kyrkobesökare) att hon nog trodde att en fick fler chanser på det här att vara levande, någon form av återfödsel, för trots sina dryga 80 år var hon inte klar. Att livet har så många fler äventyr än hon hunnit med.

Jag vet inte om allt jag vet om min farmor egentligen är sant, mycket troligt har jag missuppfattat saker då jag inte direkt tog mig tiden att faktiskt lyssna, jag hade ju fullt upp med att bry mig om mig själv (inte sagt att jag lyckas med att verkligen lyssna nu heller), men vissa berättelser om min farmor har ändå varit med och format mig.

Min farmor föddes utanför äktenskapet i en tid då det för hennes del innebar att hon de första åren bodde hos en fosterfamilj. När sedan hennes pappa ändå gifte sig med hennes mamma så fick hon flytta dit. Hennes pappa dog ganska tidigt och mamman gifte då om sig med någon som hon ville gifta sig med. Min farmor fick en mycket yngre lillebror som tragiskt nog gick bort ung. Hon var ungdom under krigsåren och läste vidare till vad idag är socionom.

Hon var engagerad i de människor i samhället som hade det svårt och om hon levt idag skulle hon garanterat hjälpa flyktingar på något sätt. Kort tid efter att hon dog så skulle jag säga upp hennes prenumerationer och autogiron, hennes pension gjorde henne absolut inte rik, men det var många välgörenhetsorganisationer som fick stöd regelbundet av farmor (och några vetenskapstidningar).

Jag minns också sommardagar då vi skulle leka tyst, för då hade farmor varit jourhavande medmänniska under natten och pratat i telefon med någon som var ensam. Den enda gång jag minns att jag frågade vad hon pratat om så svarade hon att hon hade berättat lite om sin tax, Lufsen.

Och en av de få sakerna jag behöll när vi gick igenom dödsboet är ett kvitto på 300kr för en taxvalp (det och min farfars vigselring, min farmor hade tappat bort sin, min farfars ring är i tanken, om än inte fysiskt, en del av min vigselring nu).

Det där med att hon var vetgirig, kunnig och stark har jag förstått efteråt, alldeles för sent för att säga det till henne. Mot slutet hade hon problem med hjärtat, orken och det allra mesta. Jag tror att hon blev bitter mot slutet, när allt det vardagliga tog såg lång tid att det inte blev något över till allt hon tyckte om att göra. Hon dog i lunginflammation natten efter att min faster kommit till Sverige och hunnit träffa henne.

Långt senare har jag också insett det mod hon besatt när hon åkte utomlands med jobbet efter kriget. Även om vi nu för tiden åker både hit och dit så tror jag inte det var så vanligt då. Hon bodde inackorderad hos, det som kom att bli, min farfars familj.

Farfar hade fyllt 18 när kriget började. Han har legat vid fronten och att han vägrade äta ananas samt rökte hela sitt liv är det jag kopplar till hans krigsupplevelse. Enligt pappa pratade han aldrig om kriget.

Min farmor jobbade hela livet. Hon hade utbildningen, språket (till skillnad från farfar) och framförallt viljan och kraften. Eller, i en period bodde de i Rhodesia (Zimbabwe) och då vet jag inte, men om min bild av min superfarmor stämmer lär hon hittat saker att engagera sig i. Jag saknar min farmor och hoppas att någonstans i världen finns det en 6-7 åring som är just så modig och engagerad som hon var.

 

metainlägg om [listan]

På min bucket list står det “blogga”.

Jag följer flertalet bloggar tyst, dvs. kommenterar väldigt sällan men läser och imponeras, fascineras, lär mig och berörs. Jag tycker om att skriva och tänker därför att 2017 ska vara året då jag provar på att blogga regelbundet yey

Nu blir det väldigt meta.

Jag har förberett (typ som en tv-kock) en lista på teman/ämnen.

Detta för att jag tidigare haft svårt att hitta inspiration till mina blogginlägg. Jag är ingen vardagslivsbloggare då jag behöver förberedelsetid för att trycka på publisera på ett inlägg, innan mina tankar för evigt finns på internetet. Så mitt vardagsliv blir verkligen inte så spännande i reprisen två veckor senare. Detta med teman fungerar både bra och dåligt än så länge.

Jag har påbörjat flera inlägg och några som jag är jantelagsbrytande stolt över, så teman som hjälp att skriva fungerar bra. Det som fungerar dåligt är att jag inte känner mig klar med något inlägg (vet inte om jag någonsin kommer göra det) och att jag då inte uppnår mitt mål på minst ett inlägg i månaden…

Därför blev det ett metainlägg.

Skrivet utan så mycket förberedelser och funderingar. Men, med listan:

  • plats
  • historisk händelse
  • låt
  • bok
  • fantasi
  • aktuell nyhet
  • idé
  • intresse
  • uttryck
  • högtid
  • person
  • film/tv-serie

2016

2016 har varit…

… händelserikt. Största är att jag numera är gift. En hel del hunderi, andras bröllop, äntligen fått bredband och min biologiska syster har varit på besök i Sverige.

Saknade 2016 och vill ha 2017…

… tro på mänskligheten. Precis som så många andra redan skrivit så har omvärlden inte varit speciellt kärleksfull och hoppingivande under 2016.

Jag vill göra något för mänskligheten under 2017. Har eventuellt insett att jag inte kan göra alla de stora livsavgörande sakerna nu, men jag vill göra något mer än att ledset scrolla förbi inläggen på Facebook.

Dagen jag inte glömmer från 2016…

… 4 juni! För det står i min ring (:

Framgång under året…

… jag lagar numera mat. Och vi planerar och betalar räkningar med något mindre frustration och ångest.

Spenderade mest pengar på…

… bröllopet.

Populärkultur (musik, TV, film, böcker) under 2016

Det har varit främst svensk hiphop som Silvana Imam, Timbuktu och Linda Pira. P3-pop med Rihanna, Lady Gaga och Bieber. Och så musiken som är knutet till annat, sångerna från filmen Pitch Perfect, musikalen Wicked och Naked As We Came – temamusiken på första larpet jag var game master för.

Jag minns inte vad för filmer jag har sett, men tänker börja skriva ner dem så som jag redan gör med de böcker jag läst (i år endast 11 stycken, bröllopet tog all energi, inte en enda bok läst förrän i juli) däremot TV-serierna för året är två: Black Sails och så SKAM

Jag har som vanligt läst mest ungdomsromaner, inte en enda deckare och inte mycket fantasy. Enda romanen, Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin, blir nog boken från i år.

Råd inför 2017

Skapa istället för att konsumera

Visa tacksamhet, ge feedback och ta tid för analys. Lyssna och visa empati med andra. Slutför istället för perfektion, ha egna intressen och sök självinsikt.

5 år

Igår satt jag med ytterligare en algoritmuppgift. Jag tror att jag behöver hitta höjden på ett binärt sökträd och kunde verkligen inte minnas hur jag räknade ut det. Så jag gjorde något så omodernt (men fungerande) som att gå till bokhyllan och hämta min första mattebok på universitetet – Endimensionell analys.

Så nu kan jag även programmatisk implementera att jag idag fyller jämt 5 år (k = 5).

int n = Math.pow(2, k)
int k = Math.log(n) / Math.log(2)

tillbaka till västkusten

helg i “storstaden” – sightseeing och shopping. middag med familjen, pubbesök och till och med ut och dansa. söndagspaddling och nu påväg hem.

en kombination av mycket konstigt och helt naturligt. hoppas att vädergudarna fortsätter att samarbeta – hon har inte frusit ihjäl (än)