Farmor

När jag skapade temaorden som jag har som stöd för att förhoppningsvis kunna blogga under ett år – så var person det första.

Att skriva om en person, fiktiv eller verklig, har en kort startsträcka och texten kan leda mig precis var som helst – vilket var tanken med mina teman.

Första (kanske enda, får se var 2017 tar vägen) personen är min farmor.

Min farmor är död sedan flera år och det var först något år efter hennes död jag på riktigt började beundra och sakna henne. Inte så att jag inte tyckte om henne medan hon levde – hon är min barndoms bullfarmor, omtänksam och snäll. Under min ungdomstid prioriterade jag att träffa henne under mina sällsynta besök i Stockholm, både av respekt och för att jag tyckte om henne. Hon hörde dåligt och var med ålderns rätt långsam i sina rörelser, men så förvirrad blev hon aldrig (eller, inte mer än vad människor i min släkt är i normalfallet).

En av de sista gångerna vi umgicks på tu man hand minns jag att hon sa (trots att hon var uppväxt i ett mycket mer kristet Sverige, konvertit till farfars katolicism och regelbunden kyrkobesökare) att hon nog trodde att en fick fler chanser på det här att vara levande, någon form av återfödsel, för trots sina dryga 80 år var hon inte klar. Att livet har så många fler äventyr än hon hunnit med.

Jag vet inte om allt jag vet om min farmor egentligen är sant, mycket troligt har jag missuppfattat saker då jag inte direkt tog mig tiden att faktiskt lyssna, jag hade ju fullt upp med att bry mig om mig själv (inte sagt att jag lyckas med att verkligen lyssna nu heller), men vissa berättelser om min farmor har ändå varit med och format mig.

Min farmor föddes utanför äktenskapet i en tid då det för hennes del innebar att hon de första åren bodde hos en fosterfamilj. När sedan hennes pappa ändå gifte sig med hennes mamma så fick hon flytta dit. Hennes pappa dog ganska tidigt och mamman gifte då om sig med någon som hon ville gifta sig med. Min farmor fick en mycket yngre lillebror som tragiskt nog gick bort ung. Hon var ungdom under krigsåren och läste vidare till vad idag är socionom.

Hon var engagerad i de människor i samhället som hade det svårt och om hon levt idag skulle hon garanterat hjälpa flyktingar på något sätt. Kort tid efter att hon dog så skulle jag säga upp hennes prenumerationer och autogiron, hennes pension gjorde henne absolut inte rik, men det var många välgörenhetsorganisationer som fick stöd regelbundet av farmor (och några vetenskapstidningar).

Jag minns också sommardagar då vi skulle leka tyst, för då hade farmor varit jourhavande medmänniska under natten och pratat i telefon med någon som var ensam. Den enda gång jag minns att jag frågade vad hon pratat om så svarade hon att hon hade berättat lite om sin tax, Lufsen.

Och en av de få sakerna jag behöll när vi gick igenom dödsboet är ett kvitto på 300kr för en taxvalp (det och min farfars vigselring, min farmor hade tappat bort sin, min farfars ring är i tanken, om än inte fysiskt, en del av min vigselring nu).

Det där med att hon var vetgirig, kunnig och stark har jag förstått efteråt, alldeles för sent för att säga det till henne. Mot slutet hade hon problem med hjärtat, orken och det allra mesta. Jag tror att hon blev bitter mot slutet, när allt det vardagliga tog såg lång tid att det inte blev något över till allt hon tyckte om att göra. Hon dog i lunginflammation natten efter att min faster kommit till Sverige och hunnit träffa henne.

Långt senare har jag också insett det mod hon besatt när hon åkte utomlands med jobbet efter kriget. Även om vi nu för tiden åker både hit och dit så tror jag inte det var så vanligt då. Hon bodde inackorderad hos, det som kom att bli, min farfars familj.

Farfar hade fyllt 18 när kriget började. Han har legat vid fronten och att han vägrade äta ananas samt rökte hela sitt liv är det jag kopplar till hans krigsupplevelse. Enligt pappa pratade han aldrig om kriget.

Min farmor jobbade hela livet. Hon hade utbildningen, språket (till skillnad från farfar) och framförallt viljan och kraften. Eller, i en period bodde de i Rhodesia (Zimbabwe) och då vet jag inte, men om min bild av min superfarmor stämmer lär hon hittat saker att engagera sig i. Jag saknar min farmor och hoppas att någonstans i världen finns det en 6-7 åring som är just så modig och engagerad som hon var.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *